När jag filmar vill jag visa känslorna som orden döljer

Hur går det till att adaptera en roman till filmmanus?

Ofta måste man rensa bort mycket från boken, för att det hinner hända mer i en bok än i en film, men här var det största problemet snarare att det egentligen inte händer så mycket. Romanen är berättad som en inre monolog och har helt flickans eget perspektiv. Det ville jag inte ändra på i filmen.

Jag ville gärna ha en kvinnlig manusförfattare, och gärna någon med arbetarklassbakgrund så att säga. Det kändes av någon anledning viktigt, för att ha en viss förankring i historien. Pia Gradvall passade utmärkt. Men det var en svår bok att överföra till film eftersom den är så rapsodisk, och vi arbetade väldigt länge med manuset.

Vad ville du berätta med din version av historien?

Jag ville fokusera på relationen mellan pappan och dottern, deras samvaro när hon är liten och hur hon sen klarar av att överleva den här uppväxten. Och hur hon till sist, när hon börjar bli vuxen, måste lämna honom för att ta sig vidare. Men också hur de försonas. Det är ju en resa hon gör, från arbetartjejen till doktorstiteln, och en sådan resa kostar något. Hon inte bara förlorar kontakten med sin pappa, hon måste aktivt lämna honom. Att ta sig någon annanstans – det betyder ju också att man lämnar något bakom sig.

Hur skiljer sig din film från bokförlagan?

Vi skalade bort väldigt många människor från boken, som flickans släktingar. I boken och i verkligheten hade hon mycket mer stöd från omgivningen och brytningen med pappan var inte lika definitiv, de hade sporadisk kontakt. Det gör att försoningen blir tydligare i filmen. Sedan så finns ju ingenting av faderns egen bakgrund med i filmen, i boken får vi veta lite om var han kommer ifrån och så. Men man hinner inte berätta allt i en film. Däremot har vi lagt till några scener, för att jag tyckte att de passar i filmen.

Hur arbetar man med dialog när man adapterar en bok till filmmanus?

I flera av dina filmer är dialogen ganska sparsam och betydelsebärande. I svensk film är dramat ofta väldigt verbalt och allt sägs rakt ut, men jag vill hellre att kropp och skådespeleri ska få uttrycka meningen. Skådespelaren måste få gestalta och inte bara leverera text, annars blir de bara röstapparater. Det är utgångspunkten i all min regi, texten är en sak men den är sekundär. Jag vill visa känslorna som orden döljer. Skådespelarna är mitt instrument och jag låter dem gärna spela med ryggen, kan man spela med ryggen så är man verkligen skådespelare.  Men det krävs mod för det. Jag har fått en oerhörd respekt för skådespeleri genom åren.

Vilka andra element är viktiga för dig när du gör en film?

Fotografen har jag  ett extremt nära samarbete med, det är den jag jobbar mest med ända från förberedelserna tills att filmen är klar. Vi diskuterar varenda scen och ritar upp dem noga. Jag vill inte klippa sönder allting, utan låta bilderna tala för sig själva. Jag vill berätta långsamt.

Sedan är musik väldigt viktigt för mig. Ljud och musik är ett sätt att komma förbi det naturalistiska uttrycket i film, för mig blir det därför lika viktigt med ljudläggning och musikval som att jobba med fotot.

Tror du att Mig äger ingen passar för en ung publik?

Barnet och dess perspektiv på världen är nog ett genomgående tema i nästan alla mina filmer. Jag gör inte barn- och ungdomstillvänd film, men barnet och tonåringen står i centrum för mitt berättande ändå. Är det någon grupp jag solidariserar med, vars historia jag vill berätta, så är det just barn och unga. Mig äger ingen är inte en barnfilm, men den kan definitivt ses av tonåringar. Det kan till och med vara en viktig film för dem, det är många ungdomar som sitter i samma situation, som lever och överlever med en missbrukande förälder och måste göra sin resa ifrån det. Det är nog många som kan känna igen sig i det där – att en förälder som man älskar och beundrar gradvis krackelerar framför ögonen på en, och som man ändå skyddar för att på något sätt rädda.

Text: Maria Katerine Larsson