Sveriges nationella minoriteter

Sveriges nationella minoriteter och minoritetsspråk

I Sverige finns det fem erkända nationella minoriteter: judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och urfolket samer. Gemensamt för dessa är att de har befolkat Sverige under lång tid och att de utgör grupper med en uttalad samhörighet. De erkända minoriteterna har även en religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. I Sverige finns det också fem erkända nationella minoritetsspråk; finska, jiddisch, meänkieli, romani chib, samiska och därtill hör även samtliga varieteter.

Den svenska minoritetspolitiken syftar till att ge skydd för de nationella minoriteterna, stärka deras möjligheter till inflytande samt skydda minoritetsspråken så att de hålls levande.

Sveriges nationella minoriteter och minoritetsspråk, vilka är dem?

Dagens Sverige är format av människor som under tusentals år har flyttat in, ut och runt i landet. En mångfald av språk, religioner, vanor och tänkesätt präglar således dagens Sverige. Genom århundradena har större och mindre folkgrupper skapats, bland annat de som idag utgör Sveriges nationella minoriteter.

I februari år 2000 ratificerade Sverige Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen). De bygger på insikten att det finns ett stort antal minoriteter i Europa som levt i området sedan lång tid och som har eget språk och egen kultur. I konventionerna konstateras bland annat att vissa minoriteters språk riskerar att gå förlorade och att skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred. Enligt de kriterier som gäller för att kunna identifiera en grupp som nationell minoritet har berörd grupp en religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet, en önskan om att behålla sin identitet samt en historisk närvaro i landet.

I Sverige är följande grupper nationella minoriteter: Judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och urfolket samer.

De erkända nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska därtill hör även samtliga varieteter.

I Sverige tillämpas principen om självidentifikation för att avgöra vem som tillhör en nationell minoritet. Enligt den svenska minoritetspolitiken betyder det att det är individen själv som bestämmer om hen vill ingå i en, eller flera, nationella minoritetsgrupper eller inte.

Minoritetslagen och Språklagen

Grundskydd som gäller samtliga nationella minoriteter

Kommuner och landsting ska informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter och det allmännas ansvar. Detsamma gäller statliga förvaltningsmyndigheter vars verksamhet är av betydelse för de nationella minoriteterna eller minoritetsspråken.

Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.

  • Det allmänna ska främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige.
  • Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.
  • Förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter i sådana frågor.
  • Samråd ska ske genom att förvaltningsmyndigheten för en strukturerad dialog med de nationella minoriteterna i syfte att kunna beakta deras synpunkter och behov i myndighetens beslutsfattande.
  • Förvaltningsmyndigheter ska särskilt främja barns och ungas möjligheter till inflytande.
  • Kommuner och landsting ska anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete.

Förstärkt skydd i förvaltningsområden

I förvaltningsområdena finns ett förstärkt skydd för samiska, finska respektive meänkieli. Där har medborgarna bland annat rätt att använda minoritetsspråket i sina kontakter med myndigheter och kommunerna ska kunna erbjuda äldreomsorg och förskola på minoritetsspråket. Förvaltningsmyndigheten är även skyldig att på begäran ta fram skriftlig översättning av till exempel beslut.

Kommuner, landsting och regioner i förvaltningsområden får statsbidrag för att täcka de extra kostnader som lagstiftningen kan medföra.

Region Gävleborgs ansvar

Utöver grundskyddet som gäller för alla nationella minoriteter så ingår Region Gävleborg samt fyra kommuner i länet (Gävle, Hofors, Sandviken och Söderhamn) i förvaltningsområdet för det finska språket. Uppskattningsvis 7-10 procent av länets befolkning beräknas vara sverigefinnar i 1-3 generationen.

I vårt arbete med nationella minoriteter och som finskt förvaltningsområde arbetar Region Gävleborg bland annat med att:

  • Anta mål och riktlinjer för det minoritetspolitiska arbetet.
  • Informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter och Region Gävleborgs ansvar.
  • Ge de personer som vill använda finska i kontakt med Region Gävleborg möjlighet att göra detta både muntligt och skriftligt.
  • Att särskilt främja barn och ungas möjlighet till inflytande och samråd.
  • Genomföra samråd med representanter från de nationella minoriteterna minst en gång per år.
  • Att skydda och främja brukandet av de nationella minoritetsspråken, till exempel genom språkpaket.
  • Informera om och stötta aktuella kulturella händelser i Region Gävleborg kopplade till Sveriges nationella minoriteter.