150 år i Region Gävleborgs tjänst

I en stor, bred och komplex organisation som Region Gävleborg finns många vägar till utveckling. Några som har provat på det mesta under sina sammanlagt 150 år i Region Gävleborg, tidigare landstinget, är Inger Henriksson, Astrid Pettersson och Ingrid Åsberg. De har fått förtjänsttecken för andra gången och fortsätter att jobba. Nu delar de med sig av sina erfarenheter och liv i det allmännas tjänst.

Året var 1971. Idi Amin tog makten på tveksamma grunder i Uganda, Jan Troells film Utvandrarna efter Vilhelm Mobergs roman fyllde de svenska biosalongerna och i Washington DC samlades tusentals krigsveteraner för att visa vad de tyckte om USA:s göranden i Vietnam genom att slänga sina medaljer på trappan till kongressbyggnaden Kapitolium.

I Gävleborg tog tre unga damer sina första steg i den organisation som då benämndes landstinget, och där har de blivit kvar. Inger Henriksson, Astrid Petterson och Ingrid Åsberg har alla tre arbetat i landstinget, numera Region Gävleborg, i drygt 50 år så det är en samlad kompetens på 150 den här texten handlar om!

Inger Henriksson: ”Jag skulle kunna berätta hela natten!”

Inger berättar om den allra första veckan på jobbet. Hon var ung och inte utbildad inom vården, men det behövdes folk och den första tiden jobbade hon på barnkrubban som det kallades. Det var som ett dagis för personalens barn på Söderhamns sjukhus. Efter barnkrubban blev det arbete som sjukvårdsbiträde på flera av det lilla men då fullt verksamma sjukhusets avdelningar. Så småningom utbildade hon sig till sjuksköterska och därefter specialistinriktningen distriktssköterska.

– Jag var ung, hade en massa idéer som de lite äldre och mer erfarna inte var så intresserade av att lyssna på alla gånger, och jag var livrädd för husmor Greta som förestod sjukhuset, minns Inger.

Det var mycket viktigt att veta sin plats, finna sig i sin roll och inte tilltala läkaren direkt vid ronden.

– Det är så totalt annorlunda idag, och det kanske kan låta konstigt men jag har ändå trivts hela tiden. Visst har det varit sorgligt och jobbigt ibland men också roligt, innerligt, fullt upp, trevligt, en härlig gemenskap och en känsla av att ha räddat en annan människas dag kanske bara genom att ha pratat lite extra med någon. Jag skulle kunna berätta om det här hela natten, så uppfylld är jag av det här, skrattar Inger.

Astrid Pettersson: ”Varuhuset Epa var ingenting för mig som drömde om vården”

Även Astrid Pettersson började sin bana som sjukvårdsbiträde, och sedan utbildade hon sig till undersköterska.

– När jag gick i 9:an gick jag handel och kontor och praktiserade på Epa-varuhuset i Hudiksvall, men jag kände aldrig att det där var något för mig. Jag hade alltid drömt om vården så jag hoppade på en biträdeskurs i ungdomen och jag har aldrig kunnat tänka mig jobba med något annat, berättar Astrid.

Första jobbet var på sjukhuset i Ljusdal och det var jätteroligt! Jag började som vikarie och bodde nära sjukhuset, så när de ringde var det bara att bara hoppa upp på cykeln och iväg.

Astrid minns åren i Ljusdal med glädje, och har under alla år särskilt uppskattat samvaron med kollegorna, det har varit många skratt trots en del tunga stunder. Jobbigast tycker Astrid det har varit med det känslomässiga engagemanget.

– Visst, det är ett slitsamt jobb rent fysiskt att vara uska, men det har ändå gått bra tycker jag. Det är inte springandet mellan patienter, bädda sängar eller torka spyor som är det verkligt ansträngande Det är svårare att släppa människoöden och tunga känslor, särskilt när det har varit barn inblandade, säger Astrid med ett stråk av något sorgset i rösten.

Ingrid Åsberg: ”Vart tog alla år vägen?!”

Ingrid Åsberg kommer mycket väl ihåg sin första dag i landstinget.

– Jag hade en romantisk dröm om att jobba på både akuten och operation och dagen efter jag slutat sjukvårdsbiträdesutbildningen fick jag just en sådan delad tjänst på Söderhamns sjukhus! Jag fick dispens för man måste egentligen vara 18 och det skulle jag fylla först senare det året. Jag kände mig så stolt och överväldigad, minns hon.

Genom åren har Ingrid provat på det mesta i organisationen. Hon utbildade sig först till sjuksköterska, sedan till distriktsjuksköterska och så småningom ledarutvecklingsprogram som hon sammanfattar som ett privilegium och mycket utvecklande och lärorikt.

– När människor frågar varför jag stannat kvar i så många år brukar jag svara att jag inte har behövt söka mig någon annanstans. Det har funnits alla möjligheter att prova på nytt och få utvecklas både personligen och professionellt inom Region Gävleborg, säger Ingrid.

Något som har berört henne särskilt under åren är att ha varit med att ro arbetet med SIP (samordnad individuell plan som görs med patient/anhörig när insatser är nödvändiga från flera olika håll efter en utskrivning från sjukhus, både specialistvård, primärvård och kommunalt stöd) i land.

– Jag är jättestolt över att ha varit med och fört patienternas talan och över att vi har lyckats få till en bra grund för den här viktiga samordningen, säger Ingrid.

Många utvecklingsmöjligheter

I en stor organisation som Region Gävleborg och tidigare landstinget finns många utvecklingsmöjligheter, många vägar att gå, konstaterar trion.

– Jag har visserligen varit en och samma arbetsgivare trogen i 50 år men jag har verkligen inte haft samma jobb alla dessa år! som Inger säger.

Inger har varit pensionär i sju år vid det här laget, men sluta jobba, det tänker hon då rakt inte. Just nu arbetar hon med vaccinering mot säsongsinfluensa på Linden Din hälsocentral i Bergvik och på 1177:s sjukvårdsrådgivning på telefon.

– Jag vill fortsätta många år till. Det är verkligen ett privilegium att vara behövd och ha så roligt på jobbet. Jag har verkligen haft ett fantastiskt liv i Region Gävleborg och landstinget!

Även Astrid fortsätter att jobba, nu på Hudiksvalls sjukhus medicinavdelning sedan många år, till och med 100 procent.

– När min man gick bort för några år sedan tyckte jag att det kändes bra att vara fullt sysselsatt och så har jag fortsatt. Jag förlänger någon månad i taget så länge rygg och höfter håller, säger hon.

Det sista Ingrid gjorde innan hon gick i pension ifjol var att bli bland de första att jobba i coronachatten som Region Gävleborg snabbt drog igång när pandemin kom och människor stod handfallna med frågor och oro. Trots pensionen har inte heller hon lämnat Region Gävleborg riktigt än. Nu jobbar hon som timmis med covidvaccinationer och i 1177:s sjukvårdsrådgivning på telefon.

– Jag kan inte förstå att jag jobbat i 50 år. Vart tog alla år vägen? utbrister Ingrid.