Drömmen om ett torn
De gröna barackerna intill radarantennen var länge det enda som allmänheten kunde se av den militära anläggningen vid Mostigshällarna. Under tyngden av kalla kriget och de skurar av bomber som ansågs hota landets säkerhet gjorde det svenska försvaret anspråk på den högt belägna platsen på gränsen mellan Norrala och Söderala.
Inför hoten om en skarp strid betraktades det kuperade skogsområdet som en strategisk plats för nationens försvar och bidrog till landets övervakning av luftrummet i östersjöområdet. Genom de siktlinjer som möjliggjordes av militärens radarsystem kunde den lokala platsen även knytas samman med den finska gränsen. Med Finland som yterliggare ett bålverk i förhållande till Sovjetunionens tänkbara offensiv.
Stängsel och förmanande skyltar hindrade civila från att ta en närmare titt. Men så snart nedrustningen och försöken att kamouflera det svenska försvarets närvaro på platsen var avslutade skulle bär- och svampplockare, i enlighet med allemansrätten, återigen få vistas på området. Och idag finns bara några få lämningar kvar: ruiner av två värn som numera används som grillplatser, ett par bortglömda luckor till en vattenfylld tunnel och den struktur av vägar som användes under den militära eran vilka gör platsen mer tillgänglig än vad den annars skulle vara.
De skog- och mossbeklädda hällarna har också en annan historia. I fornminnesregistret är de utmärkta som en plats med tradition vilket förtydligas på historiska kartor som galgbacke. Här finns ett lager av tid som påminner oss om ytterligare en statlig närvaro som upprätthållit säkerhetssamhället, men där hotet inte kommit utifrån utan funnits mitt bland oss.
Vilka blickar – personliga och politiska – har vilat över, riktats mot eller sökt sig bort från Mostighällorna? Hur kan vi betrakta platsen idag? I relation till dessa frågor har den platsspecifika, deltagarbaserade och konstnärliga processen Drömmen om ett torn haft sin utgångspunkt i en faktisk dröm. En dröm som började formuleras av markägaren Mats Persson efter det att han klättrat upp i en av försvarets tidigare master. Drömmen har handlat om att åstadkomma ett blickfång som inte begränsas av skogens alla trädkronor. Som gör att blicken återigen kan söka sig ut mot kusten och den vidsträckta horisonten över havet. Men nu som en frihetshandling snarare än av kontrollbehov.
Genom att bjuda in till fältstudier, workshops och dialoger har konstnären Anna Asplind och de båda arkitekterna Guillermo S. Arsuaga och Orestis Nikolaidis fördjupat sig i platsens historia och läst den i relation till markägarens dröm. I detta har de också kunnat samla och engagera delar av lokalbefolkningen i ett fortsatt och vidgat drömmande. Här har den generationsöverskridande lärandeprocessen – de gemensamma föreställningarna och förhoppningarna om ett möjligt utsiktstorn på platsen – handlat om att komma högre upp för att kunna närma sig stjärnorna, för att skåda fåglarna och beundra utsikten. Men också, med blinkningar till den beredskap och de hotbilder som slöt och hägnade in platsen en gång i tiden, för att se längre i hopp om att kunna upptäcka och därmed värja sig mot annalkande eldsvådor, klimatkriser och andra existentiella katastrofer.
I förhållande till det moderna samhällets professionalisering och fragmentering av våra erfarenheter var ambitionen med den konstnärliga interventionen också att kartlägga och synliggöra de olika förmågor och kunskaper som är förenade med det lokala samhället. För här kan den delade kunskapen och vår vilja att lära av varandra fungera som en överlevnadsstrategi. Under processen att samla och kollektivt kanalisera allt det kunnande och den kreativitet som finns bland hembygdsföreningens medlemmar, lokala hantverkare, tjänstepersoner, friluftsfrämjare och ornitologer har vi också kommit lite närmare en dröm som faktiskt får slå in.
Genom ett försök att orientera sig i och tyda den gemensamma drömmens olika inslag har Asplind, Arsuaga och Nikolaidis sedan mejslat fram en skiss till ett slags lekskulptur för alla åldrar och en arkitektonisk konstruktion som skulle göra det möjligt för oss att skärpa och nyfiket lyfta våra blickar. Härifrån kan vi tillsammans få fortsätta att drömma om ett torn. Om fågelskådning och en rymd av tillflyktsorter: ett annat slags värn som kan möjligöra nya sätt att se på platsen, oss själva och vår omgivning. Här lever drömmen vidare.