Någon sa till mig att ”det ser så lätt ut att vara psykolog”

Andrea Olofsson är uppvuxen i Gävle och har studerat vid Karolinska Institutet i Stockholm. Att hon återvände tillbaka till Gävle var lite av en slump, hon ville flytta ifrån Stockholm men ändå ha nära till storstaden och knytpunkter som exempelvis Arlanda.

- Jag har nära till släkt och vänner i Gävle. Dessutom är det en mindre stad vilket jag uppskattar och jag har nära till mycket annat.

Vart genomför du din PTP?

- Jag gör min PTP på vuxenhabiliteringen där jag jobbar med personer som har autism, intellektuell funktionsnedsättning, rörelsehinder men också vuxna med vissa former av hjärnskada.

Vad får du göra under din PTP?

-  Det är lite av varje. Jag träffar patienter för nybesök, gör bedömningar om vilka insatser en patient behöver få och har behandlingar där jag jobbar utifrån olika frågeställningar (dvs specificerar svårigheter i vardagen kopplat till diagnos inom våra målgrupper).  Jag håller även i en NeuroACT grupp tillsammans med två kollegor, vilket är en anpassad form av ACT riktat till personer med autism.

- Jag gör också utredningar i team där jag får jobba nära arbetsterapeut, fysioterapeut, kurator och ibland logoped för att göra en samlad bedömning av patienter med intellektuell funktionsnedsättning. Att jobba med andra är riktigt roligt och man får helt nya perspektiv. När man utreder intellektuell funktionsnedsättning är det viktigt att se hur det praktiska funkar, därför är det lärorikt att få jobba med tex en arbetsterapeut för att förstå helheten.

Hur upplever du din PTP? Vad är svårast? Vad har varit bäst hittills?

- Det är mycket som har varit bra. Jag har haft det stabilt och tryggt samt får jobba nära mitt team och psykologkollegor. Jag upplever att jag alltid kan ställa frågor, bolla idéer och lyfta det som är positivt men även utmanande och det är precis det man vill ha sin PTP till, att få utrymme till att ha frågor. Vi har kontinuerliga möten tillsammans men man kan även haffa någon i korridoren.

Men det är också svårt att vara PTP psykolog förklarar Andrea.

- Man möter inte skolboksexemplen vilket gör att man måste anpassa och hitta nya vinklar på det man har lärt sig. Speciellt när man är ny och gör saker för första gången så får man ställa sig frågan ”Hur mycket kan man anpassa och hur kan jag göra denna behandlingsmetod?.

Det bästa med PTP:n är inte det stora händelserna utan det små dagliga detaljerna.

- Att det man gör faktiskt kan hjälpa någon. Att man får följa patienter och får se deras utveckling, det är fantastiskt kul att se.

Hur är samarbetet med andra yrkesgrupper och verksamheter?

- Vi gör studiebesök hos verksamheter och får både se likheter och skillnader jämfört med vår egen verksamhet. Det är också bra att få knyta kontakter och få ansikte på människor från andra avdelningar som man jobbar med till och från, då är det lättare att ta kontakt vid ett senare tillfälle. Jag har till exempel varit på studiebesök hos neurologen som vi ibland har gemensamma patienter med. De jobbar med neurologiska sjukdomar och det är kul att se att det finns många möjligheter i yrket.

När är du klar och hur ser du på framtiden?

-        ”Som det ser ut nu blir jag klar i augusti 2020 och jag tänker att jag gärna vill stanna på vuxenhabiliteringen för att växa där ett tag till men flera områden är intressanta och spännande som jag kan tänka mig att undersöka senare.

- Jag tycker det är superkul att vara PTP-psykolog och ser fram emot att bli färdigutbildad.

Någon sa till mig att ”det ser så lätt ut att vara psykolog”, det tycker jag var lustigt för det kan se enkelt ut men det är mycket man ska bolla samtidigt, vilket gör yrket svårt. Vi möter många olika människor med olika typer av problematik. Man kan förbereda sig så mycket man kan men det kan ändå hända saker som gör att man får ändra arbetssätt. Jag tror aldrig att man kommer att bli helt färdiglärd.