Lustfyllt och Lärorikt!

Årets världsarvsstipendiat Mikaela Steby Stenfalk sammanfattar sin residensmånad i Världsarvet Hälsingegårdar.

I år delades Region Gävleborgs världsarvsstipendium/residens ut för fjärde gången. 52 ansökningar från 20 olika länder skickades in. Den starkaste projektbeskrivningen kom från konstnären Mikaela Steby Stenfalk som med sitt projekt "Dialog mellan två interiörer" valdes ut till Världsarvsstipendiat  2022.

Världsarvsstipendiet riktar sig till professionella kulturskapare samt personer som arbetar med, forskar eller har annan koppling till världsarv. Stipendiet är knutet till Världsarvet Hälsingegårdar, men ett av grundkriterierna är att koppla Världsarvet Hälsingegårdar till ett eller flera andra världsarv i en konstnärlig eller forskande kontext.

– Dialogen mellan de två interiörerna i världsarven Notre Dame i Paris och Hälsingegårdarna präglas av färgsprakande målningar och berättelser som byggts upp över tid. Båda utgör de ett ovärderligt kulturarv som utsätts för yttre påverkan; Notre Dame av den storskaliga branden i april 2019 och Hälsingegårdarna av klimatpåverkans förhöjda luftfuktighet, berättar Mikaela Steby Stenfalk.

– Dialogen mellan Notre Dame och Hälsingegårdarna - eld och vatten - visas i två separata skulpturserier. Den förstnämnda är redan delvis färdigställd och kommer att visas med Franska Institutet i början på nästa år. Den andra kallar jag för Vattenrosorna och kommer att börja ta form under det kommande halvåret. 

Världsarvsstipendiet är egentligen uppdelat i två delar. Dels ett residens där stipendiaten får bo och vistas på en världsarvsgård under en månad. Den andra delen är en summa på 50.000:- kronor att lägga på sitt projekt. Mikaela valde att bo på två världsarvsgårdar fördelat på två veckor vardera; Kristofers i Stene och Erik-Anders i Asta.

– Min upplevelse har varit både lustfylld och lärorik. Jag har blivit otroligt väl mottagen av gårdsägarna på ett såväl professionellt som personligt plan. Jag har haft möjlighet att ta del av kunskap och historia kring gårdarna och lärt känna gårdsägarna och deras vardag, fortsätter Mikaela som beskriver vistelsen som otroligt givande. 

– Förutom att få känna mig totalt omsluten av världsarvet fick jag glädjen att lära känna gårdsägarna jag bodde hos. Jag hade inte kunnat drömma om ett varmare mottagande.

En månads vistelse i världsarvet påverkar naturligtvis vägen från en ansökan till verklighet. Att på riktigt kliva in i världsarvsgårdarna, se utsmyckningarna och måleriet, höra historierna. Frågan är hur mycket som ändras under den konstnärliga processen? Enligt Mikaela blev kreativiteten bara större och större.

– Mycket har ändrats från min första skiss, precis som det så ofta är i en kreativ process. Ju fler perspektiv jag fick på världsarvet och ju fler gårdar jag besökte, desto fler idéer dök upp. Jag reste till Hälsingland med en idé för en skulpturserie, nu har jag minst fyra serier jag vill producera! Residenset har tillåtit mig att kliva utanför mina vanliga ramverk, vilket självklart gett upphov till utmaningar. Men det är också genom att knäcka dem som jag nu hittat nya vägar i mitt konstnärskap. Tiden iväg från min ateljé har tvingat mig att tänka, snarare än att göra, vilket har varit väldigt nyttigt och givande. 

Mikaela berättar att det varit intressant att genom stipendiet förstå ansökningsprocessen till Unesco för ett presumtivt världsarv och vilka beslut som varit nödvändiga för att få igenom den. Ett annat starkt intryck var att höra vad utmärkelsen har inneburit i form av möjligheter och utmaningar för gårdsägarna. Men den egna kopplingen till världsarv har hon genom sin morfar, Birger Steby, som var ingenjör med  ett mycket speciellt uppdrag.

– Ett av de största projekten som min morfar arbetade med var Unesco:s räddningsaktion och förflyttningen av templen vid Abu Simbel i Egypten. Han arbetade som en av ingenjörerna på VBB (senare Sweco som fått uppdrag i projektet) och reste till Egypten vid ett flertal tillfällen. Morfars uppgift var att beräkna hur varje snitt skulle skäras, så att varje del av templet förblev intakt och samtidigt inte vägde för mycket för transporter. Berättelserna om detta fragmenterade och åter sammansatta kulturarv är ett av mina starkaste minnen av min morfar, fortsätter Mikaela som nu får förmånen att fördjupa sig i detta. 

– Med stöd av Konstnärsnämnden kommer jag att resa till Abu Simbel i vinter för att påbörja ett nytt konstnärligt projekt, där bildmaterialet från resan kommer att blandas med material från morfars fotoalbum, brev och mycket annat från det privata arkiv som finns kvar hos min moster. Sammantaget blir en berättelse om ett av Unesco definierat världsarv, ett viktigt minne i Egyptens egen historia, parallellt med ett personligt minne i tre generationer; morfars personliga arkiv, min mammas minnen av sin pappas resor till Egypten och till sist mina egna barndomsminnen av morfars berättelser.

Nu sänker sig hösten över Hälsingland och världsarvet Hälsingegårdar. I december är det dags att utlysa 2023 års världsarvsstipendium; det femte i ordningen. Vad var det då som fick Mikaela att söka världsarvsstipendiet och har hon några råd till kommande stipendiater?

– Mitt konstnärskap undersöker det kollektiva minnet av arkitektur och utgår ofta från olika typer av arkiv eller samlingar. Det kändes därför som en självklarhet att söka Världsarvsstipendiet. Varje kreativ process är unik, men för mig var det väldigt värdefullt att ta mig tid till att lyssna på gårdsägarnas berättelser, besöka gårdarna i lugn och ro - fokusera på att lära mig så mycket jag kunde om världsarvet medan jag var på plats. Först mot slutet av residensperioden började jag på allvar fundera på hur jag ville ta projektet vidare. 

Och projektet ”Dialog mellan två interiörer” har nu formulerats och väntar på att ta form. Men dessförinnan riktar Mikaela ett stort tack till gårdsägarna på samtliga gårdar, som öppnade sina dörrar för henne under residenset.

– Ett särskilt tack till Stephanie och Pär på Kristofersgården samt Britt-Marie och Pär på Erik-Anders för att jag fick bo och leva med dem. 

Dialog mellan två interiörer:

"I världsarvet Hälsingegårdarna växer vattenrosorna för varje år som går. Fukten utifrån kryper in i husen och ut genom de handmålade väggarna. I marmoreringen på lin- och papptapeterna flyter vattenrosornas böljande kanter fram och verkar nästan tilltänkta i det redan organiska mönstret. De vattenbaserade färgerna rinner som regndroppar i landskapsmålningarna på träpanelen. I de blomsterklädda schablonmålningarna sprider sig en ny sorts ros. Vattenrosorna är vackra och samtidigt illavarslande, ett tecken på förfall och en pågående klimatförändring.

De utskurna vattenrosorna placeras ut på golvet likt stora näckrosor, medan storskaliga sidentryck skapar en svepande fond som omsluter både skulpturer och betraktaren."  

Fakta:

• Världsarvsstipendiet är internationellt i syfte att utifrån Världsarvet Hälsingegårdar vidga kontexten i form av konstnärlig utövning, förkovran eller kompetenshöjande/forskande utbyte; allt i den anda som utgår från Unescos intentioner.
• Tidigare stipendiater: konstnären Åse Liv Hauan, Norge, folkmusikerna Samantha Ohlanders och Linnea All Campbell, Sverige samt konstnären Imke Rust, Namibia
• Nästa utlysning för Världsarvsstipendiet sker 15 december 2022 – 15 februari 2023

Motivering Världsarvsstipendiat Mikaela Steby Stenfalk:

"Dialog mellan två interiörer" är ett konstnärligt projekt som utgår från emotionella värden och människans kollektiva minne. I en visuell dialog mellan Världsarvet Hälsingegårdar och Världsarvet Notre Dame i Paris vill konstnären och arkitekten Mikaela Steby Stenfalk binda samman dessa båda världsarv. Två världsarv som rymmer historiskt värdefulla målningar, utsmyckningar och berättelser, där Notre Dame representerar en samlad bild av ett delvis försvunnet världsarv, medan Hälsingegårdarna står för det ännu levande och välbevarade.

Arkitektur, skulpturala verk och fotografiska uttryck utgör viktiga delar i Mikaela Steby Stenfalks konstnärskap och praktik. Med projektet "Dialog mellan två interiörer" vill konstnären i sitt arbete visa interiörer från Notre Dame i en Hälsingegård och hälsingeinteriörer i Notre Dame, för att på så sätt länka de två världsarven. Skillnader finns givetvis, men också likheter – färgstarkt måleri, bibliska berättelser och en stark strävan att kommunicera genom arkitekturen. Med detta som grund skapas ett nytt konstnärligt möte mellan Paris och Hälsingland.