Kan ett världsarv göra det osynliga synligt?

Åse Liv Hauan kom till Vega i Norge 1989. Hon har bott och arbetat där som bildkonstnär och kulturarbetare och följde utvecklingen av världsarvet Vegaøyan. Åse Liv är dessutom Världsarvet Hälsingegårdars första residensstipendat.

Sensommaren 2019 hade hon en stipendievistelse i Världsarvet Hälsinggårdar då hon under en månad bodde på två världsarvsgårdar, Kristofers i Stene och Erik-Anders i Asta och samlade inspiration och ideer för den utställning som nu visas i Norge.  Utställningen bygger på mötet mellan de båda världsarven,  dess immateriella och materiella kulturarv och sitt eget konstnärliga uttryck.

® ea” Ett varumärke är kopplat till kvalitet och anseende för ett ekonomiskt värde.  En utställning med reflektion från två världsarv, av Åse Liv Hauan

Om två världsarv

I Vega har ejderfågeln i samarbete med människor gett det finaste dun till kungar och drottningar. Som en symbol för den dyraste och bästa kvaliteten. Något sällsynt och unikt. För många av oss är det ljuset och mörkret, havet och öarna, dagarna och årstiderna, väntan och tålamodet som är vardagen och livet kring detta. De flesta av oss har inte råd med ett sådant duntäcke. Det är en symbol för värde och interaktion med naturen. Det är det immateriella kulturarvet.

I Hälsingland var den långa och mödosamma processen från linfrö till lin en av de viktigaste delarna för att skapa den nya rikedomen. Textilier gjordes av lin. De skulle vara lika magnifika som ett tabernakel och en symbol för den nya bondekulturen. Det materiella kulturarvet.

Tidningen blev viktig i den nya tidsåldern för upplysning med äganderätt. Lagar och förordningar skrevs ned. Områden och växter registrerades på kartor och i böcker.

Ett linfrö ligger i en hjärtformad kapsel som många växtarter och är en symbol för fertilitet på samma sätt som ägget. På båda dessa världsarv, Vegaöarna och Hälsingegårdar i de nordiska länderna, har det samiska folket bott. Det finns spår av samisk kultur i både immateriella och materiella kulturer. I Hälsingland hittade Länsmuseets arkeologer en hjärtformad trumhängare i en gammal bosättning. Tenntrådsbroderi var ett hantverk som utfördes och som vi bland annat hittar på kostymväskor från Hälsingland.

På Vega finns en påse med livets träd som en symbol. Den är gjord av olika tygstycken och har en dekoration av tennbroderi. Varifrån den kommer och vem som ägde den är okänd för mig.  Kanske var det en gåva från någon eller så gjordes den efter inspiration och med tradition från en annan plats. Det berättar om möten mellan människor och olika traditioner. Idag har det materiella och immateriella kulturarvet blivit märken och symboler för värde i form av turism. Det kan vara svårt att se och förstå vad som ligger bakom och samtidigt behålla kunskap och erfarenhet om dessa kulturer.

Frågan är - Kan ett världsarv göra det osynliga synligt?

Åse Liv Hauan