Inledning

Syfte

Att förebygga sjukdom och död i invasiv livmoderhalscancer genom screening av symtomfria kvinnor för att upptäcka, behandla och följa upp dysplasier.

Bakgrund

Skivepitelcancer i livmoderhalsen är världens näst vanligaste tumörsjukdom hos kvinnor. Den drabbar relativt unga kvinnor och har hög dödlighet.

Vid tidig diagnos av invasiv sjukdom är behandlingsresultaten vad gäller överlevnad goda, men medför oftast förlust av fertiliteten samt avsevärda psykosociala och sexuella problem.

Sjukdomen kan emellertid förebyggas då den oftas har ett preinvasivt stadium kallat CIN (Cervikal intraepitelial neoplasi), även kallat dysplasi eller i dagligt tal ”cellförändringar”. Förändringarna är inte synliga för blotta ögat, men kan avslöjas genom att studera utstryk av avstötta celler från livmoderhalsen, tagna med borste och träspatel i samband med enkel gynekologisk undersökning. För diagnos krävs sedan biopsi som tas i samband med kolposkopi för att få ett representativt prov.

Dysplasier är de förändringar vi letar efter, för att avlägsna och därigenom förebygga invasiv skivpitelcancer i cervix uteri.

Om CIN kan diagnostiseras kan behandlingen ske konservativt med bevarande av fertilitet och sexuell funktion. Insjuknande i invasiv sjukdom reduceras därmed till någon procent bland dessa kvinnor och dödligheten i den screenade befolkningen ligger nära noll.

Skivepitelcancer i livmoderhalsen lämpar sig för screening, dvs regelbunden undersökning av en hel symtomfri population enligt Wilson’s kriterier, eftersom sjukdomen är vanlig och farlig. Provet är enkelt, billigt samt skonsamt och effektiv behandling finns. Pga screeningen är sjukdomen numera inte lika vanlig.

För att behandlingen dessutom ska räknas som oskadlig måste vi se till att man genom god information inte väcker onödig oro hos dem som utsätts för screening.

Den viktigaste riskgruppen utgörs av de kvinnor som inte lämnar cellprover. Där är sjukligheten och dödligheten fortfarande hög

Adenocarcinom är en ovanligare cancerform vars incidens påverkas mindre av screening, men sjukdomen upptäcks i tidigare stadier.

En fungerande gynekologisk cellprovskontroll är inte bara provtagning och laboratoriesvar, utan även en organisation för att kalla patienter, följa upp positiva fynd, behandla, kontrollera och inte minst informera patienterna på ett adekvat sätt. 

För att systemet ska fungera krävs att hela befolkningen regelbundet kallas minst vart tredje år och att man täcker åldrarna 23 – 60 år. Cellprover tagna i andra sammanhang ska integreras i databasen, så att onödig provtagning undviks och alla tidigare tagna prover ska redovisas vid kommande provtagningar. De som uteblir ska kallas igen och patologiska prover ska uppmärksammas så att de blir föremål för utredning. Behandlade förändringar måste följas upp. Kvaliteten på proverna och på bedömningen måste följas upp.

Vi har sedan 1970-talet en databas i Gävleborgs län som kallar och följer alla patienter och även inkluderar prover tagna utanför cellprovskontrollen och som ger svar även på tidigare tagna prover. Vi kan se om proverna varit representativa och om behandling givits och om uppföljning ägt rum.

Screeningsprogrammet slutar kalla kvinnor vid 61-års ålder oavsett om de lämnat prover eller inte. Det finns anledning att återigen ta reda på vilka som inte deltagit och kalla in dem igen.

Kvinnor som missuppfattar CIN som tidig invasiv cancer kan 
bli mycket oroade, både livet och sexualiteten kan upplevas som hotande. Vi som hanterar problemen måste därför ha tänkt igenom vad dysplasi är och hur vi lämnar besked till patienten.

Undvik att kalla dysplasier för cancer i någon form, eftersom enda orsaken till att vi tar provet är att hindra utvecklingen av invasiv cancersjukdom.

En övergripande patientinformation som kan ges till alla patienter då dysplasi kommer på tal har framtagits i länet ”På tal om cellförändringar”.