Månadens fotografi: Dårstugorna och sinnessjukvården

Sinnessjukvårdens historia i Sverige och världen är på många sätt ett mycket mörkt kapitel. I urgamla källor kan man se tidiga religiösa föreställningar om att sinnessjukdom orsakades av demoner och onda andar som med hjälp av diverse olika fasansfulla metoder behövde drivas ut ur människokroppen.

Många gånger spärrades människor in för att de helt enkelt uppfattades som annorlunda eller för att de inte kunde kommunicera på samma sätt som andra människor. Tack vare bevarade journalanteckningar vet vi idag att man därför kunde hamna på dårhus om man led av epilepsi eller helt enkelt var döv eller stum.

Genom större delen av historien har sinnessjuka framförallt spärrats in och kedjats fast för att skydda övriga samhället från de sjuka och det skulle dröja nästan in i modern tid innan man började tala om vård istället för bara förvaring. När sinnessjukdom kom att betraktas som just en sjukdom började läkarvetenskapen intressera sig för de bakomliggande orsakerna till sjukdomarna och sinnessjukvården blev en statlig angelägenhet. Under tidigt 1800-tal började man tala om att sinnessjukvården skulle centraliseras till stora centralhospital och att de inspärrade på hospitalen skulle vårdas, inte bara förvaras.

I väntan på en plats vid de större hospitalen skulle den så kallade ”dåren” förvaras i hemmet eller på hemortslasarettet och idag vet vi att man under tidigt 1800-tal hade så kallade ”dårceller” vid lasaretten i Gävle och i Hudiksvall.

Enligt en historisk skrift framtagen av doktor Ulf Fernström fanns det träklädda dårceller vid Hudiksvalls lasarett redan under åren 1828-1904 och i dessa celler förvarade man dårar som vårdades av lasarettets vaktmästare. Enligt gällande förordningar från 1813 skulle den sinnesjuke genomgå en ”profcur” vid hemortslasarettet och blev man frisk efter denna provkur fick man åka hem, annars beviljades man plats på hospital. I Hudiksvall utförde vaktmästaren dessa provkurer i tre små celler som var lokaliserad till lasarettets norra flygelbyggnad. Enligt doktor Fernströms skrift innehöll provkuren olika behandlingsmoment, till exempel nio-tio timmar långa varmbad med överraskande kallduschar då den sjuke satt inlåst i ett skåp utan tak och vaktmästaren stod på en stege lutad mot skåpets utsida och hällde hinkar med kallvatten ner över patienten i skåpet. Även åderlåtning via tinningen var ett vanligt delmoment och så även spöstraff, särskilt om den sjuke under provkuren hade ”okvädat Gud”.

Som vanlig avslutning på provkuren anlade man så kallad ”hank” och det gick till på så sätt att man med en grov så kallad ”hank-nål” förde lintråd eller patientens egna hår genom nackens mjukdelar. Sedan skulle tråden eller håret sitta kvar under lång tid för att ett mycket rikligt varflöde skulle uppstå. Uppfattningen var att ju större varflöde desto bättre för syftet med att framkalla varflöde var att man trodde att detta drev ut det onda ur kroppen. Av samma anledning kunde dåren ordineras stora mängder laxermedel och kräkframkallande mediciner. 

Om patienternas sinnestillstånd inte förbättrades efter denna provkur skrev lasarettsläkaren ett intyg om ”obotlighet” och dåren ifråga kunde beredas plats på hospitalet i Uppsala.

Ungefär samtidigt som landstingen bildades förbjöds dessa tortyrliknande provkurer och en bit in på 1900-talet började man anlägga så kallade dårstugor eller paviljonger för sinnessjuka i anslutning till några av länets lasarett. Dårstugor fanns bland annat i Gävle och Hudiksvall och i Landstingsarkivet förekommer fotografier från lasarettens maskinavdelningar och kök på vilka man kan se en person i annorlunda klädsel än de övriga som på tillhörande bildtext beskrivs som ”ett hjälp-hjon från dårstugan”.

Under 1900-talet blev sinnessjukvården allt mer inriktad på verklig, ändamålsenlig vård av de sjuka men i Landstingsarkivet förekommer även patientjournaler från de stora mentalsjukhusen i Sidsjön och Säter som vittnar om 1900-talets lobotomeringar och tvångssteriliseringar. Anledningen till att dessa stora mentalsjukhus journaler förekommer i Gävleborgs landstingsarkiv är för att Hälsinge sjukhus, det stora mentalsjukhuset i Bollnäs, tog emot patienter från övriga landet och hade patienten tidigare upprättade journaler från andra mentalsjukhus följde journalen med patienten till Bollnäs. Det moderna Hälsinge sjukhus öppnade den 1 april 1963 och när sjukhuset stängde sin sista avdelning den 19 december 1997 skickades patientjournalerna till Gävle för slutarkivering i Landstingsarkivet.

Månadens fotografi föreställer översköterskan fröken Linnea Appelquist som mellan åren 1904-1907 tjänstgjorde som psykiatrisköterska vid den då nyuppförda Paviljongen för sinnessjuka i Hudiksvall. Enligt doktor Fernströms historiska skrift ska syster Appelquist ha varit den första psykiatriutbildade sköterskan att anställas i Hudiksvall och i och med det ska de sinnessjukas situation ha förbättrats. Inga vittnesmål från dårarna från denna tid finns bevarade för att klargöra för om så verkligen var fallet.

Känner du till något mer om bilden eller om dårstugorna i Gävleborg? Skriv i så fall gärna till Landstingsarkivet och berätta mer.

E-postadress 

landstingsarkivet@regiongavleborg.se eller 
sandra.soderman@regiongavleborg.se

Postadress
Region Gävleborg
Landstingsarkivet
801 88 Gävle