Blodiglar och folktandvård

"Tandvärk hörer till de odrägligaste plågor. Man kan av en enda tand bringas till raseri och förtvivlan.

De tjänligaste medlen (mot inflammatorisk tandvärk) äro:

  1. En åderlåtning på armen.
  2. Invärtes antiflogistisk behandling och tjänlig diet.
  3. Ett vesicatorium (blåsframkallande omslag?) i nacken eller bakom örat.

Några empiriska medel mot tandvärk:

  1. Den naturliga magneten. Man skall bära på sig tvänne magneter så att de motsatta polerna vidröra varandra. Bättre tycks det likväl vara om magneten applicerades till tanden.
  2. Elektriciteten"

Dessa råd kan man hitta i boken ”System uti Chirurgien” av J. Arneman från år 1804. Boken hittades av en slump i ett förråd på Gävle sjukhus våren 2013 då man gick igenom resterna efter det som en gång var det gamla sjukhusmuseet.  Boken, som troligen tillhört en av läkarna på gamla Gefle lasarett, är i mycket gott skick och ger en god inblick i hur man under 1700-talet och tidigt 1800-tal försökte lindra plågorna hos de patienter som led av tandvärk.

Förutom dessa råd beskriver författaren övriga behandlingsmetoder som man kunde använda sig av för att lindra plågorna. Vid så kallad ”reumatisk tandvärk” föreslår författaren att ”ett stycke pepparrot lägges i käften”. Vid inflammation ordinerades patienten att tugga tobak eller skölja munnen med ättika, salpeter eller kamfer. Om inflammationen var mycket häftig kunde man sätta blodiglar på tandköttet men ”detta var besvärligt”. I värsta fall, om var tanden bortom all räddning, behövde tanden dras ut och utdragningsmetoden beskriver författaren mycket utförligt i kapitlet ”Om tändernas uttagande”. Där kan man bland annat läsa att om ”tänderna i grannskapet fela, eller om där står någon ensam tand som man vill skona, måste någonting läggas mellan tandköttet och Pelikanen (tandtången). Dentisten lägger en penning emot tänderna och stämma Pelikanskronan däremot”.

Kanske var det därför inte så konstigt att det avslutande rådet för att bota tandvärk lyder så här:

"Åtskilliga insekter kan användas som medel mot tandvärk. Man sönderkramar dessa insekter och ingnider vätskan med fingrarna på tandköttet. Hos de flesta är den något skarp och retande. Kuren slår ofta helt fel. Ofta har tron mesta andelen. Man har ju haft exempel på att tandvärken i hast försvunnit när den sjuke fått se dentisten som blivit kallad att uttaga tanden."

Månadens fotografi föreställer en helt annan plats i en helt annan tid. Den 11 september år 1936 hade Landstinget Gävleborg beslutat att ”utan tvekan tillstyrka tandvårdens snarliga ordnande”. Det var vid den tiden som man på allvar började bygga det moderna Sverige och arbetet för att förbättra folkhälsan var i full gång. Ett uppdrag var att organisera tandvården och därmed var ett steg taget mot införandet av det som skulle komma att kallas ”Folktandvård”. År 1938 beslutade Sveriges riksdag att folktandvård skulle införas och redan året därpå beslutade Landstinget Gävleborg att man för ändamålet skulle skaffa lämpliga lokaler, inredning, utrustning och tandvårdspersonal. Därmed var den gamla tidens experiment med blodiglar och insekter definitivt förbi för inom folktandvårdens organisation skulle man bedriva förstaklassig, modern tandvård med välutbildad, kunnig personal. I landstingets protokoll från år 1941 kan vi se att distriktstandläkarens lön fastställts till 7500 kronor och distriktstandssköterskans till 2000 kronor.

På baksidan av Månadens fotografi finns anteckningen ”Folktandvården Centralplan år 1970”. Känner du till något mer om bilden? Var i länet låg Folktandvården Centralplan? Vem är tandläkaren i bild? Finns den vackra lokalen med de höga fönstren kvar idag och i så fall; vilken verksamhet bedrivs där idag? Skriv gärna till landstingsarkivet och berätta mer.

E-postadress

landstingsarkivet@regiongavleborg.se eller sandra.soderman@regiongavleborg.se

Postadress

Region Gävleborg
Landstingsarkivet
801 88 Gävle