PTP-psykologen som brinner för slutenvården och vill komma så nära människan som möjligt

Varför gör vi människor som vi gör? Varför vi gör så dumma saker ibland och varför gör vi så bra saker ibland? De frågorna har Josef Neib alltid varit nyfiken på och idag jobbar han PTP-psykolog inom vuxenpsykiatrin i Region Gävleborg. 

Med ena benet i slutenvården och den andra inom öppenvården får han uppleva bredden i yrket och göra såväl utredningar och ställa diagnoser som genomföra behandlingar och delta i ronder, allt med fokus på att människor han möter ska må bättre psykologiskt.

Josef säger att han brinner för slutenvården och tycker att det är ett bra område att verka inom, det finns så mycket att göra utifrån det psykologiska perspektivet i slutenvården. Vi är duktiga på den medicinska biten i Sverige, säger han, men vad händer med den psykologiska biten inom slutenvården? 

- Det är ovanligt att det finns psykologer i den slutna miljön, därför är det på sätt och vis en ny arena som jag vill vara med och förändra och förbättra, säger han. 

Under året som PTP-tjänsten pågår får PTP-psykologerna utrymme av arbetsgivaren att genomföra ett individuellt projekt som på något sätt berör organisationen. Josefs projekt handlar om beteendeaktiverande insatser inom slutenvården. Det är ett kul jobb, tycker han. Hittills har han gjort en omvärldsundersökning och genomfört ett par pilotfall tillsammans med omvårdnadspersonal. 

Ett brett och varierande jobb

Eftersom Josef har en delad tjänst kan hans dagar se mycket olika ut, ena dagen utreder han om personer har ADHD eller genomför begåvningstester, andra dagen samtalar han med någon som försökt ta sitt liv, tredje dagen kan han utföra behandling och terapi med människor som lider av social fobi. Det kan till exempel handla om att gå på restaurang med en patient som försöker komma över sin sociala fobi.

- Det krävs att jag har koll på min kalender för att inte känna mig splittrad, men jag har delat upp tiden så att jag har öppen- respektive slutenvårdsdagar och det fungerar bra. Just gränsdragningen är det svåra i jobbet, det finns mycket man kan göra, men det gäller att lära sig vart ens egen gräns går.

Ibland finns det inga enkla lösningar

Det svåraste i jobbet är annars att det ibland inte finns några enkla lösningar, säger Josef och berättar att det är komplicerade individer med komplicerade problem som han möter. Självklart tycker han det är svårt när han träffar personer som mår dåligt inom slutenvården, men det går också att vända på de svåra delarna till något positivt.

För egen del hade han kanske inte trott att det skulle vara så roligt och intressant och som det faktiskt är att prata med patienter om självskadebeteenden och planer på självmord.

- Att ha en dialog med patienter och att prata om så svåra ämnen kan göra många provocerade eller uppgivna, men lägger man upp det på ett bra sätt upplever de flesta en befrielse att få prata om ämnena. De här personerna har oftast ingen att prata med alls, säger Josef Neib.

Regelbunden handledning och erfarenhetsutbyte en trygghet

För att kunna hantera svåra ämnen som PTP-psykolog är bra handledning är ett måste, tycker Josef och berättar att han har stor nytta av att sina kollegor i teamet och rådfrågar dem när han behöver. Han byter även erfarenheter regelbundet med de andra PTP-psykologerna inom vuxenpsykiatrin i Gävle där han arbetar. Han träffar även en PTP-handledare som han pratar professionsfrågor med och han får även KBT-handledning och stöd i utrednings- och psykologarbetet. 

- Region Gävleborg är en psykologvänlig arbetsgivare och man tar väl om hand om oss som gör PTP. Man får ta sig tid för inläsning och det finns inte samma krav på oss som för de legitimerade psykologerna, tycker Josef Neib. En gång i månaden har vi PTP-träffar med heldagsträffar och vi gör studiebesök, till exempel var jag på Säters rättspsykiatri. Det finns verkligen utrymme att få utbildning inom tjänsten, jag ska till exempel snart gå en utbildning inom farmakologi.

PTP-tiden stärker känslan av att valt rätt

Nu har Josef Neib jobbat inom Region Gävleborg i ett halvår och förutom att det tog ett tag att komma in i journalsystemet tycker han själv att han kom in i jobbet ganska fort.

- Jag ville komma så nära människan som möjligt. Jag har alltid varit nyfiken på varför vi gör som vi gör och den nyfikenheten påverkade mitt yrkesval. Hittills har jag inte ångrat mig, istället har det första halvåret på PTP-tjänsten stärkt min känsla av att jag vill fortsätta jobba i slutna miljöer. I den här rollen kan jag verkligen bidra till förbättringar, speciellt eftersom det inte finns många psykologer som arbetar inom slutenvården i Sverige.