Konstskolans blogg

Här kan man följa skolans verksamhet inifrån. Lärare, elever och andra berörda skriver långt, kort, högt eller lågt om ämnen som är relaterade till vad vi håller på med.

April 2015

I mitten på april 2015 åkte vi på skolresa till Berlin. Vi bodde precis vid Alexanderplatz. Bland mycket annat besökte vi Förintelsemonumentet av Peter Eisenmans alldeles intill Brandenburger Tor. Bakgrunden till detta monument är både lång och komplicerad. Allt sedan andra världskrigets slut har det rests en mängd monument över kriget och förintelsen i flera olika länder. I slutet av 1980 talet väckte TV-journalisten Lea Rosh frågan om inte Berlin skulle låta uppföra ett monument över de judar som mördades under kriget lagom till 50års dagen av krigslutet 1995. Hon fick ganska snart stöd från tunga intellektuella namn som Willy Brandt, Gunther Grass m.fl. En stiftelse bildades, sponsorer slöt upp, staten engagerade sig och snart utlystes en tävling och den stora favoriten bland bidragen blev Frieder Schnock och Renata Stihs bussrundtur genom Berlin som skulle stanna vid, Gestapohögkvarteret, nazistpartibyggnader och liknande, men juryn valde till slut Christine Jackob-Marks förslag på en jättelik liggande gravsten som mätte hundra meter i kvadrat. Beslutet blev hårt kritiserat i media. Sponsorerna blev tveksamma och till slut lade förbundskansler Helmut Kohl in sitt veto och allt lades under några år på is.

Inget stort officiellt monument kom därför att stå färdigt vid 50 årsdagen 1995 men flera små privat stödda monument blev uppförda bl.a. Christian Boltanskis, "The Missing House", 1990 på Grosshamburger Strasse, "Block der Frauen" av Ingeborg Hunzinger, stiftelsen Topographie des Terrors började bygga ett museum på samma plats där Gestapo och SS hade sitt ökända högkvarter på Niederkirchnerstraße alldeles intill Martin Gropius Bau.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas, och Konstskoleeleven Madeleine Hansen.
Denkmal für die ermordeten Juden Europas, och Konstskoleeleven Madeleine Hansen. Foto: Tommy Pedersen

Sedan utbröt en diskussion om den uttänkta platsen. Platsen där det officiella monumentet var tänkt att uppföras, precis söder om Brandenburger Tor var inte helt okontroversiell. Där låg under kriget Ministerparken (Ministergärten) där bl.a. Joseph Goebbels tog sina lunchpromenader och precis intill låg Hitlers bunker. Det fanns också en diskussion om offerhierarki, varför ett monument enbart till judar när romer, homosexuella och kommunister också blev mördade av nazisterna?

1997 utlystes till slut en ny tävling, den här gången till en mindre grupp speciellt inbjudna arkitekter där den amerikanska arkitekten Peter Eisenman förslag kom att segra. Arbetet påbörjades 2002 men snart uppstod nya kontroverser. 14 oktober 2003 publicerar den Schweiziska tidningen Tages-Anzeiger en serie artiklar som avslöjar att det tyska företaget Degussa som hade fått uppdraget att spreja monumentet med antigraffiti preparat hade haft nära kopplingar till Nazipartiet under kriget. Degussas dotterbolag Degesch var t.o.m. det företag som tillverkade insektsmedlet Zyklon B som användes till att mörda judar i gaskamrarna. Nu avbröts arbetet omedelbart och en häftig och infekterad diskussion uppstod om hur man skulle fortsätta.

Saker och ting komplicerades av att det var ett konkurrerande schweiziskt företag som förlorat kontraktet om antigraffitibehandlingen som ”läckt” uppgifterna till Tages-Anzeiger, sannolikt i hopp om att kunna vinna tillbaka kontraktet som var värt mycket pengar. Det visade sig snart att flera andra företag som var anlitade i uppförandet av monumentet också hade liknande historiska kopplingar till nazipartiet. Det skulle med andra ord vara svårt att hitta helt moraliskt ”rena” entreprenörer i dagens Tyskland. Situationen blev till slut omöjlig att ta sig ur, om alla kontrakt skulle omförhandlas skull hela projektets ekonomi äventyras och till slut beslöt man att fortsätta.

Den 10 maj 2005, på dagen 60 år efter krigslutet kunde monumentet invigas av Sabina Wolanski, en överlevande från förintelsen som i sitt tal underströk vikten av att inte belasta barnen till de skyldiga för förintelsen.

Monumentet är fortfarande kontroversiellt. I sin egen text över monument förklarar Peter Eisenman att han vill att hans monument skall framkalla en känsla av förvirring och oro, att det ska representera ett system som har förlorat kontakten med det mänskliga förnuftet. Ignatz Bubis chef för Centrum för Judar i Tyskland har uttryckt kritik och konstaterade att ”judarna inte behöver detta monument för sin sorg”. Andra har menat att det är allt för generellt och opersonligt eller att de inte tar upp frågan om skuld. Det finns också de som menar att Eisenmans stulit idén av Daniel Libeskinds ”Garten des Exiles” en trädgård i anknytning till Judiska museet som stod färdig redan 1999. Ytterligare kritik har framförts för att det blev så dyrt, monumentet beräknas ha kostat € 25 miljoner och man menar att det är pengar som kunde ha investerats i andra institutioner t.ex. museet över nazisternas övergrepp, Topographie des Terrors (Terrorns topografi).   

/Jens Salander

25 september 2014

Bloggen återvänder.

Nytt läsår, ny adress, delvis nya elever.

Vad har hänt sen sist? Konstskolan reste och mötte våren i Paris. Konstmuseer, patisserier, tabacerier, gallerier och cuisiner. 

Blogg_25_september
Paris med Evelina Bengtsson.

De lokala Gävlemoderaterna överklagade (i strid med partiets rikspolicy) kommunens beslut om fristad för konstnärer (se tidigare inlägg), så det ligger på is. Eventuellt leder överklagan till att alla kommunala beslut i landet om fristäder kommer att förklaras ogiltiga. Det rör sig i så fall om 10 svenska städers redan beslutade deltagande i fristadsprojektet.

Nacka hör inte till en av de kommunerna. De har aldrig varit intresserade av att bli fristad. Kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau är rädd att Nacka ska få ”områden av typ fristaden i Christiania i Köpenhamn där droger flödar, hos oss i Nacka.” Kanske dåligt påläst om fristadstanken I guess. :D

Sedan hade tvåorna avslutningsutställning på Konstcentrum och treorna hade traditionsenligt utställning på Konsthallen i Sandviken. Fint som snus alltihop.

Sen blev det sommarlov i landet Sverige.

När eleverna var lediga flyttade Konstskolan till ny adress: Silvanum strax norr om ’Bolongen’. (Vissa elever var i ärlighetens namn i hög grad involverade i flytten.)

Nu är läsåret 2014 - 15 är snart fem veckor gammalt. Sexton nya ettor har haft introkurs, tre veckor måleri måleri, och håller just nu på med konstteori.

Tvåorna har haft fotokurs och modell/gestaltning, plus eget arbete. Treorna har kört på efter egen planering, så som vi brukar göra på Konstskolan.

Blogg_25_september
Handledaren Marie Lindgren formulerar introuppgiften.

Blogg_25_september
Modellstudie av Felicia Jäderberg.

De nya lokalerna känns helt rätt, Konstskolan var nöjd med vår gamla adress på Brunnsgatan men kommunala beslut tvingade oss att flytta och Silvanumhuset med sin speciella arkitektur verkar bli minst lika bra. Och en flytt ger oss anledning till att omformulera våra arbetsmetoder. Tanken är att endast ha en vag planering av hur vi ska använda oss av de nya rummen, och i stället vara lyhörda för hur eleverna kommer att använda dem. Närheten till Konstcentrum ser vi också som en stor fördel, och vi känner oss varmt välkomna i huset.

/Niklas

En konstnär har lämnat sitt staffli

Blogg_25_september
Sanna Edrén 1983 - 2014.

Jag vill även skriva några rader om en elev vi tyvärr inte längre har hos oss. Sanna Edrén som under årskurs ett visade konstnärlig mognad och skicklighet avled under sommaren efter en tids sjukdom.

Sanna lämnar ett tomrum efter sig på Konstskolan. Hon var ständigt aktiv, i målarsalen, i skulpturen och keramiken. Vilken teknik hon än gav sig på lyckades hon använda sina egna idéer och få till ett personligt uttryck. Men det var kanske främst som målare och aktivist vi minns Sanna. Hon deltog i ett par utställningar i Gävle under hennes år på skolan, och båda gångerna blev hon rättvist uppmärksammad i media. Med hennes driv, utvecklingstakt och ambition kunde hon ha gått hur långt hon själv hade velat. Hon arbetade ständigt - så länge hennes hälsa tillät det, och jag minns henne som oerhört nyfiken på konstnärslivet och en som ställde ytterst relevanta frågor, i målarsalen, vid fikabordet och via sociala medier. 

Som Sanna själv skrivit i ett blogginlägg från den 12 februari här på sidan var hon initiativtagare till projektet Fifty50. Ett fint exempel på hur man kan agera politiskt med sin konst, utan att för den delen göra ’politisk konst’. Det resulterade i några tusen kronor som F! och de deltagande konstnärerna kunde dela lika, men kanske ännu mer i ett fördjupat politiskt engagemang på Konstskolan.

Tragedin att ryckas bort i så unga år känns ändå lite lättare i vetskapen att Sanna visade att man kan göra skillnad som konstnär.

/Niklas


 

 

13 mars 2014

Konstskolan gjorde terminens första Stockholmsresa härom veckan. (Den andra resan kommer att ske i samband med VI RESER TILL PARIS i april! Yay!) Vi besökte Liljevalchs vårsalong och Magasin 3, som visade samlingsutställningarna I’m Still Here, the Drawing Room, OTHERWORLDLY och en separathistoria med irländska Siobhán Hapaska. På vägen ner till Stockholm passade vi på att besöka Uppsala konstmuseum som visade An Afropolitan View en utställning med kamerunske Barthélémy Toguo.

Uppsala kommun - An Afropolitan View

Barthélémy Toguo på Uppsala Konstmuseum
Barthélémy Toguo på Uppsala Konstmuseum.

Jag kände mig kluven till den utställningen, och skulle vilja ta tillfället att förklara varför. Låt mig först klargöra att de har fått ihop en stundtals rätt fin utställning där i Uppsala. Och Barthélémy Togou är en ytterst välmeriterad konstnär med separatutställning bland annat på Palais de Tokyo i Paris. Personligen tyckte jag att Toguos akvareller var väldigt bra.

Problemen tycker jag finns i den syn på afrikansk konst som finns här i norr, och som Konstmuseet i viss mån ger uttryck för här. Det finns en förväntan att om vi ska visa afrikansk konst så ska den banns mig handla om postkolonialism, rasism, skövling etc. Och finns det minsta utrymme till tolkning så vill man helst att det ska handla om problem någonstans på den afrikanska kontinenten, helst söder om Sahara.

På en av Barthélémy Togous akvareller fanns ett antal dödskallar avbildade. Vår guide Rebecka associerade naturligtvis dessa till ’folkmordet i Rwanda’. Detta är nämligen vad man förväntar sig av ’afrikanska konstnärer’. Samtidigt ställs det inga krav på att en konstnär från exempelvis Uppsala ska göra konst om massakrerna i före detta Jugoslavien. Detta trots att Serbien endast ligger 1776 km från Uppsala. Avståndet till Rwanda från Kamerun är 2205 km.

Dessutom finns det inlag av exotiserande. Guiden återkommer till en önskan att pressa in detaljer i bilderna in i något slags allmänt afrikanskt bildspråk. Till exempel: ’dödskallen har en speciell betydelse i afrikansk kultur’. No shit? I vilken kultur har den inte det? Och då orkar jag inte ens dra den om att Kamerun endast är ett enda litet land på den afrikanska kontinenten.

Återigen, Togou gör den konst han gör, jag vill verkligen inte att han plötsligt ska göra någon annan. Han ska naturligtvis även kunna bli inbjuden att ställa ut på institutioner i Norr, och detta resonemang handlar inte om att han gör det han gör, eller han bjöds in till Uppsala konstmuseum för att visa det han gör. Alla vet att jag är en varm förespråkare för att en konstnär med fördel använder sig av vad den har i sitt bagage i sin konst. Man måste dock inte göra exakt det som förväntas av en.

Jag tycker förfarandet inte är helt utan problem.

Gävle blir fristadskommun.

Konstskolan ligger ju i Gävle, och då vill man ju passa på att nämna att kommunen anslutit sig till nätverket The International Cities of Refuge Network - Icorn vilket innebär att Gävle förbinder sig att ta emot en förföljd kulturutövare under en begränsad tid.

Vanligen handlar en sådan här fristadsperiod om att en person som är förföljd i sitt hemland på grund av sin verksamhet som författare eller journalist, så att Gävle som första stad i Europa erbjuder en fristad till en förföljs bildkonstnär känns extra bra.

Det är ännu inte klart vilken konstnär som får den första fristadsperioden om två år, och jag hoppas att den personen får två bra år här i Gävle. Inte bara att hen får bostad och ateljé, utan även att det finns en fungerande organisation runt fristadstiden, att den förföljda konstnären hamnar i ett sammanhang som erbjuder kontaktytor både mot ett likalt som nationellt konstliv.

Magasin 3
Magasin 3.

12 februari

 
Fifty50 - En välgörenhetskonstauktion och mitt feministiska initiativ. Många vill göra något för jämlikheten i det här landet men vet inte hur. Jag vill stödja feminismen och ville använda min konst för att göra det, men alla mina idéer kändes platta och tråkiga eller pretentiösa eller otydliga osv osv, ingenting kändes som att det skulle kunna göra någon skillnad här och nu för vårt samhälle i dag. så kom jag på att konsten i sig nödvändigtvis inte måste vara feministisk i fall en del av pengarna från ett sålt verk går till FI, för det är väl de flesta överens om att ingen kan tala om och förklara feminismen samt driva den framåt så som Gudrun Schyman??!!!!

Tanken är att man delar lika så att hälften av pengarna går till konstnären och hälften till FI, där av det fyndiga namnet. Sen om man vill får man såklart skänka sina 50% till FI i efterskott privat, who's gonna stop you? Men tycker själv att det är en viktig del av helheten att just 50% går till den som gjort verket. Man får ha vilken anledning man vill för att vara med, alla anledningar är bra anledningar och i slutändan gynnar det ju ändå projektets syfte.

Efter att ha talat om Fifty50 med lite olika personer och fått positiva reaktioner, så kändes det mer och mer som ett projekt jag faktiskt ville driva vidare och genomföra. Jag drömmer om att auktionen blir en stor succé, ett ypperligt tillfälle att nätverka, det som är så vårt men så viktigt. Önskar att några riktigt stora namn vill vara med och bidra med sin konst och på så sätt både locka köpare och publicitet. Kände att projektet krävde viss tyngd för att folk ska vilja haka på och kontaktade därför Gudrun Schyman, som gillade projektet och efter mejlväxling gått med på att närvara i 2h den 7:e Maj, närmare bestämt 18-20. Det är mkt som är oklart men jag tror och hoppas att hon kommer inviga auktionen med ett brandtal och sedan hålla i klubban så länge som möjligt.

Flera eldsjälar i skolan är med mig och driver projektet vidare, vi tänker starta en facebooksida, så fort vi fått en location (vi hoppas och jobbar mot att få vara på stortorget liksom torgmötestyle..) och vet mer exakt vad vi kan vänta utav Gudrun. Har nu fortsatt kontakt med Stina Svensson som roddar FI's EU-kampanj så det kan hända att vi drar igång Hashtagen #fifty50 redan innan facebooksidan, så att det hela tiden är någon slags framåtrörelse.. Senare närmare 7:e maj tänker vi oxå affischera runt staden samt försöka väcka intresse hos media.

Det mest spännande med projektet är att det kan bli väldigt roliga möten/krockar när konst möter politik och dessutom på en allmän plats.

Det kan bli hur stort som helst, vem vet? :))))

Sanna Edrén elev åk 1

18 december

Hej Bloggen!
Förlåt att jag inte skrivit på länge, men jag har haft tekniska problem med att komma in på min LG-mail.

Konstskolan på väg till Stockholm
Konstskolan har varit i Stockholm igen. Den här gången besökte vi den privata konsthallen Artipelag i Gustavsbergs kommun. Ute på Värmdö brukar de säga har jag hört. Där visade de en utställning med konst gjord på svarta tavlan, ’Svarta tavlan – om konst och lärande’. Bland de medverkande fanns Rudolf Steiner, Joseph Beuys, Jean-Michel Basquiat, Lars Stiltberg och Gary Simmons. Det var intressant och fint, men det som verkar ha gjort störst intryck på eleverna var den ståtliga toaletten, i synnerhet handfatet.

konsthallen Artipelag
Besöket inleddes med en introduktion av en kille vars namn jag glömt.

Lars Stiltbergs ambidextruösa video
Julia kollar in Lars Stiltbergs ambidextruösa video.

Alltså, man kanske inte måste besöka Moderna Museet exakt varje gång man är i Stockholm, men visar de en stor utställning med Cindy Sherman, så vore det tjänstefel att hoppa över den. Vi hade fixat oss en visning som hölls av en guide som kanske hette något på T. Jag uppfattade det som att utställningen var väldigt uppskattad av eleverna.

Fotoförbud rådde, alla tog kort i smyg.
Fotoförbud rådde, alla tog kort i smyg.

De sista timmarna i Stockholm fick eleverna leta upp egen konst. Enda kravet var att de skulle fotografera det de hittat och skriva något om det.

Så här blev det:

Här är ett konstverk som jag fotade i sthlm - Albin
Här är ett konstverk som jag fotade i sthlm. :)
/Albin

Vinterlandskap av martina hoogland
Efter allt tittande var det skönt med ett vinterlandskap av Martina Hoogland.
/Bert

Svingammal häst på Medelhavsmuseet
Svingammal häst på Medelhavsmuseet. :)
/Erik W

Hittade ingen könst i Sthlm men hittade detta streetartmästerverk ute i Finspång
Hittade ingen könst i Sthlm men hittade detta streetartmästerverk ute i Finspång
/Evelina

Bild från Västertorp. Titeln
Tjupp! här kommer en bild ifrån västertorp. Verket står utanför badhuset västertorpshallen och har titeln "Efter badet".
Skulpturen är gjord av Pye Engström och har stått där sedan 1976. Skulpturerna föreställer 7 politiskt engagerade personer varav endast en fortfarande lever (Angela Davis (är lite kär i henne))

2006 väckte Martina Lind (folkpartist) ett förslag i stockholms kommunfullmäktige om att ta bort verket med motiveringen att "det framstår (för henne) som en hyllning till totalitära skräckvälden" (antar att hon syftade på att en av skulpturerna föreställer Mao Tse-tung) En man vars handlingar är lika kända som skrämmande, men vars tankar och ideer ofta sopas under mattan.
För mig verkar det som att Pye Engström pekar mot månen medans Martina Lind kritiserar Pyes finger.

Jag gillar det här verket eftersom det är otroligt innehållsrikt i den meningen att: skulle man ta reda på vilka dessa avporträtterade människor är så träder bilden av en väldigt ociviliserad civilisation fram. En världsbild som är klarare och rationellare än den vi får via ett jävligt stressat skolsystem och en närmast totalt okritiserad massmedieapparat. Power to the fucking people!
/Johan N

Översta våningen på kulturhuset
Dessa två bilder är från översta våningen på kulturhuset. utställningen hette "reanimation" och var av den amerikanska konstnären joan jonas. hon jobbar mycket med performance och videokonst. i detta verk jobbade hon med collage och animation.

Mitt första intryck var att det verkade lite rörigt, men efter att man gått omkring där ett tag så fick man en känsla av att man var en del av verket, man kunde röra sig framför projektionerna och kristallerna som hängde från en ställning kunde man putta på och se hur projektionen på väggen bakom förändrades. jag tyckte det var mycket vackert eftersom jag älskar ljusspel!
/Julia

Handfat i polerad granit
Hej!

Tyvärr gav utställningarna på Kulturhuset inte bra resultat ur fotosynpunkt. Hur ska man kunna ta foton på rörliga filmer som Joan Jones med en enkel digitalkamera,  Jag skickar ändå två bilder av fiskar där deras veckiga hud avtecknar sig på ett fascinerande sätt. De stora ögonen ger dem ett mänskligt utseende samtidigt som uttrycklösheten markerar deras "fiskutseende". . 
Martina Hoogland Iwanovs foton var mörka och för mig intetsägande. 
Gatans konst däremot stimulerande. I gallerian lyckades jag få en kopia av ett foto på en rullande skärm. Fotografens namn fanns ej angivet. Det är en dam i övre medelåldern med cigarrett  i mungipan. Hon verkar ta en paus i arbetet, hon vilar och ser på något med ett lätt leende, intresserad men ej höjd blick. Det kan vara teven, som står på ett bord, en samtals partner som visar något. Om hon spelar kort, deltar hon med intresse. Cigaretten ger ett intryck av modernitet med sin hållare. Den hänger inte utan "ser intresserad ut" och  förstärker intrycket intresse för vad som pågår. En kontrast till den är kluten på huvudet, den slitna klänningen och den fårade huden.

Hunden är en pendang till henne, den vilar med aktiv blick.  
I bakgrunden ser man cyrilliska bokstäver. Kvinnan bör då vara från Grekland eller Ryssland eller ett land det alfabetet. Balkan?

Eftersom jag arbetat med keramik under den här terminen, ryckte jag till, när jag såg ett helt träd i keramik i Swedbanks skyltfönster vid Brunkebergstorg. Jag bifogar några bilder utan kommentarer, 
Ett utsökt konstverk var handfatet i polera granit på toaletten i Artipelagen.

Hälsningar
Sonja 

Tack alla elever som valde att göra uppgiften, de som inte lämnade in något, …
/Niklas

13 november

Genom frukostslamret från mina barn hör jag nyheten att vi har ett nytt prisrekord på ett auktionssålt verk: 142,4 miljoner dollars (drygt 947 miljoner kr) för Francis Bacons ’Three Studies of Lucien Freud’  på Christie’s. Auktionen hölls igår i New York City. Därmed petades den förre rekordhållaren Edvard Munch med ett av hans versioner av Skriet ned till andra plats.

Verket är en triptyk, och föreställer konstnärskollegan Freud (vars verk också återfinns högt på topplistan för auktionspriser) och målades 1969. Så här ser det ut:

Teckning uppdelade i tre delar med en man som sitter på en stol i tre olika ställningar

Motivet är i omisskännlig Baconstil, en faktor som säkert bidrog positivt till den korta men intensiva budgivningen. Sju personer bjöd i sex minuter.

Å ena sidan är det så oerhört irrelevant för vad vad vi ägnar oss åt på Konstskolan. Detta är konst som i princip reducerats till en vara eller investeringsobjekt. Triptyken såldes av en ’anonym samlare i Rom’ till en ’undisclosed buyer’. Risken finns att porträttet går från ett privat  hem till ett annat, i rum eventuella Baconfans inte har tillträde till.

Å andra sidan är detta något en konststuderande eller konstnär bör känna till och förhålla sig till. Att viss konst hamnar i de här situationerna, påverkar det konst man kan se på skolan eller gallerier vi besöker?

Jag tror att denna händelse är den yttersta toppen på en pyramid, som påverkar åtminstone hur folk ser på konst i allmänhet och måleri i synnerhet. På gott och ont, det löjligt höga priset för triptyken gör att ’folk’  kan tycka att konstvärlden är bisarr (och inte på det bra sättet), samtidigt som några kan få upp ögonen för en fantastisk konstnär. Och alla som ägnar sig åt måleri själva bör gå igenom en Baconperiod. där man låter sig inspireras av hans värld. Francis Bacons målningar blir inte sämre av att de utsätts för detta.

Nämnas kan också att på samma auktion i NYC igår gick även en skulptur av l’enfant terrible Jeff Koons under klubban. ’Balloon Dog (Orange)’ såldes för $58,4 miljoner (389 miljoner SEK), vilket gör Koons till rekordhållare bland nu levande konstnärer. Det är inte bara måleri som kan vara lukrativt, ner i skulpturen med er elever!

Orange ballong formad till hund och man som syns delvis i högra hörnet

De motsvarande svenska rekorden innehas i skrivande stund av August Strindberg (Alplandskap 29,4 Mkr) och Karin Mamma Andersson (Heimat 6,2 Mkr)

/Niklas

22 oktober

Igår var kollegiet tillsammans me arkitekten Åke och fastighetsansvarige (och hockeylegendaren) Tord Lundström och tittade på de lokaler skolan eventuellt flyttar till under 2014.

Nya lokaler för konstskolan 2014

 

 

"Här kommer eleverna att parkera sina cyklar. Kan man göra den dörren till entré?"  undrar Stefan.
"Här kan vi ha japanska téceremonier", funderar Lars-Rune.

Det kommer bli en del väggar som rivs, flyttas och sätts upp, nya mattor, fräsiga sopnedkast och ståndsmässiga lärarkontor.

 

 

 

Nya lokaler för konstskolan 2014
Nej Stefan och Marie, detta rum får ni inte som kontor, det ska jag ha.

Nya lokaler för konstskolan 2014
Tord, Åke, Lars-Rune, Marie och Stefan..

Anyways, det är inte jättelätt att få en uppfattning av precis hur det kommer att bli, men känslan är att det kan bli hur bra som helst. Om det nu blir av.

/Niklas

15 oktober

Drömde i natt att jag hade kurs med konstskolans elever. Den gick ut på att jag skulle lära dem att sova. I drömmen sprang jag mellan sängarna och bäddade ner och försökte förklara vitsen med en god sömn. Vi var på skolan nattetid och det stod sängar överallt. Eleverna sparkade av sina täcken och låg och pratade trots att de skulle vara tysta och blunda.
Det var lite av en mardröm.

/Niklas

10 oktober

Två färdiga skallar: Eriks porträtt av Kaspar framför Diegos porträtt av Erik U
Ettorna avslutade idag ett treveckors block med skulptur för Lars-Rune. De har gjort porträtt av varandra i två veckor och gjutit i en vecka.

Två färdiga skallar: Eriks porträtt av Kaspar framför Diegos porträtt av Erik U.

Själv har jag ju ägnat mig åt annat, men har inte kunnat avhålla mig från att tjuvkika på deras modellerande. Eleverna visade sig ha formkänsla och Lars-Rune säger - jag citerar: "Jag är nöjd med dem."

 

Work in progress - Paulines porträtt av Evelina, inplastat för att klara natten

Work in progress – Paulines porträtt av Evelina, inplastat för att klara natten.

Idag avslutades även kursen Konst och identitet för tvåorna, som leddes av undertecknad. Jag har försökt få eleverna att träna på att skriva om sin konst. De har läst konstmanifest och artist’s statements, skrivit om varandra och sig själva.

Iris Smeds var här som sagt och idag hann vi med att se Nick Nolte och Patricia Arquette i New York Stories, samt ett besök på Länsmuseet här i Gävle. En del av eleverna kände ett begripligt motstånd mot att skriva om sig, men jag är fylld av beundran för deras ansträngningar och resultat.

Angående sk 'Artist's statements'.
Angående sk ’Artist’s statements’.” 

4 oktoberKonstskolans blogg - tårta

Konstnärnämnden beviljade mig i sin oändliga godhet ett tvåårigt arbetsstipendium. Jag ville låta eleverna dela denna glädje, men även ta tillfället i akt att prata lite om statens kanaler att dela ut pengar till verksamma konstnärer. Vad kunde vara bättre än att äta tårta?

/Niklas

27 september

Treorna på skolan har på eget initiativ dragit igång ’Art talk’, som ska hållas typ varannan fredag. Ett konstverk eller dylikt visas och sedan diskuteras detta. Gärna utan lärarinblandning. 

Konstskolan - ’Art talk’

Först ut var Sigrid som visade Richard Kerns film ’Thrust in Me’ från 1985 (varning för eventuellt stötande innehåll). Filmen hade gjort starkt negativt intryck på henne när hon såg den i Berlin för två år sedan.

Filmen är strax under nio minuter och efteråt delades vi in i grupper för att besvara några av Sigrid förberedda frågor. Jag som lärare kunde inte låta bli att låta mig ingå i en grupp, för Richard Kern ligger mig varmt om hjärtat. Som lärare kan man inte bli annat än varm inombords av initiativ som detta, Kern eller inte Kern. När vi ’svarat’ på frågorna återsamlades vi i teorisalen där Sigrid ledde en skitbra diskussion som vi lärare – Lars-Rune och jag – i princip höll oss utanför.
Väntar spänt på vidare Art talks.

Trevlig helg! /Niklas

26 september

Iris Smeds

Jag har tänkt ta in massor med intressanta konstnärer till skolan under detta året. Vet inte hur många det kommer att bli, men jag är väldigt glad och stolt över att ha fått in Iris Smeds under en heldag i kursen ’Konst och identitet’ för tvåorna. Iris presenterade sitt konstnärskap under förmiddagen och hade workshop (detta luddiga begrepp) under eftermiddagen. /Niklas

30 augusti

Skolresa till Stockholm med nästan hela skolan utom Jens som var sjuk och Stefan som höll fortet i Gävle.

Förutom att bussen var smyckad med Brynäs klubbemblem var det helt lyckat. Lars-Rune hade lagt upp ett ambitiöst program med Jean Paul Gaultier-utställningen på Arkitekturmuseet, Pop Konst Design på Moderna Museet, Carl Larsson-utställningen på omlokaliserade Nationalmuseum i Konstakademins fastighet på Fredsgatan.

Vi hann även se Christine Ödlunds "Musik för Eukaryoter" på Galleri Riis och Ulf Lundins "5-9" på Galleri Magnus Karlsson i samma byggnad. /Niklas
 
Linn och Tommy inleder Gaultiershowen stilenligt.
Linn och Tommy inleder Gaultiershowen stilenligt.

Presentationen med projektioner på dockor var faktiskt effektfull.
Presentationen med projektioner på dockor var faktiskt effektfull.
Anders Karnell höll i en uppskattad och personlig visning av POP KONST DESIGN på Moderna. Svisch - den timmen gick snabbt.
Anders Karnell höll i en uppskattad och personlig visning av POP KONST DESIGN på Moderna. Svisch - den timmen gick snabbt.

Elever, lärare och statister i Gamla stan.
Elever, lärare och statister i Gamla stan.
 
Fia förklarar Carl Larssons storhet för Lars-Rune. Eller hur det var...

Fia förklarar Carl Larssons storhet för Lars-Rune. Eller hur det var...